VärldensSämstaBlogg

Känns som det är dags igen för att skriva i världens sämsta blogg... Jag är åter tillbaka i Arjeplog efter en månads vesit i Halmstad.. Att vara tillbaka känns konstigt fast man sa att det skulle bli skönt.. Jag tror av att vara borta från saker man tar förgivet stärker en nästa gång man återvänder..Klart, inget slår vinter i Arjeplog så som att sommaren på västkusten är underbar.. Hade jag inte haft Marcus o Carro här i Arjeplog så hade jag vänt vid Gävle! Tanken är den att ta körkortet här samt spara pengar o köra så mycket cross som vi hinner.. Men idag fick jag ett sms av min far.. Där han skrev att han for på undersökning och att det visade sig att hade elakartad cancer i urinblåsan.. Min första tanke va, nu åker jag hem!! Jag ringde honom och han förklarade att den inte hade vuxit till att bli något större.. Den skulle plockas ut snarast och sen skulle han få vidare besked.. Både min far och min bror ta det väldigt bra, själv får jag panik och bara gråter.. Just nu känns Arjeplog som ett fängelse. Jag hade velat åka ut till honom o prata om det.. Jag vill kunna göra nått..